Boktankar: En nästan sann historia

För att ge en fingervisning om vad jag tyckte om den här boken vill jag säga såhär: jag började läsa den i måndags. Jag blev klar idag.

Mattias Edvardssons roman handlar om Zackarias Levin, som precis blivit av med sitt jobb som journalist. Som om inte det vore illa nog har han också blivit dumpad av flickvännen. Han beslutar sig därför för att flytta hem till sin mamma i Skåne ett tag. På något sätt måste Zackarias tjäna pengar. Han får idén att skriva en bok, och varför inte skriva om den mordgåta han och hans vänner drogs in i för tolv år sedan? Varför inte skriva om hur hans vän Adrian dömdes för mordet på en av Sveriges mest kända författare? Varför inte skriva om den oskyldige mördaren?

En sak jag gillade riktigt skarpt med denna roman är språket. Orden glider fram över sidorna och spiller iväg i formuleringar som överträffar varandra i såväl skönhet som träffsäkerhet. Romanen är uppbyggd på så sätt att vartannat kapitel behandlar Zackarias liv i nutiden då han kämpar med att skriva sin bok, medan vartannat kapitel är kapitel hämtade ur den bok Zackarias faktiskt skriver. Riktigt snyggt, anser jag. Det fungerar bra eftersom det hela tiden är tydligt vilken typ av kapitel som läses, men också eftersom språket är annorlunda. Språket växlar beroende på om Zackarias skriver eller om han upplever.

Under romanens gång nystas mordhistorien upp, lite i taget och precis i lagom stora bitar så att man som läsare har tid att försöka lista ut vad som faktiskt hände. Man hinner se ledtrådarna eftersom tempot är så väl avvägt. Jag gillar också karaktärerna, trots att jag ibland blev lite trött på just Zackarias. Jag har svårt att sätta fingret på varför han gick mig lite på nerverna, men stundom gjorde han verkligen det.

Så, vad tyckte jag om boken? Den överraskade mig. Jag trodde visserligen att den skulle vara bra, annars hade jag inte köpt den. Jag väntade mig dock inte att den skulle vara så bra som den faktiskt var! Rekommenderar jag den? Oja.