Tålamod och räddningsförsök

Det har gått drygt en vecka sedan jag sådde gullvivefrön. Det syns fortfarande ingenting.

Jag vet, det är alldeles för tidigt. Helt plötsligt kommer det börja ploppa upp små minivivor och jag kommer få äta upp det jag sa om att de ”aaaaaldrig någonsin gror”. I helgen tyckte jag att det var så länge sedan jag sådde fröna att det nästan var dags att stoppa in krukan i kylskåpet. Redan. Krukan ska bo i kylskåpet om inte fröna grott efter en månad. Jag tycker att det är dags nu. Jag är otålig!

Att jag är otålig är nog en av mina ytterst o-tantiga egenskaper. En av de saker som gör att jag fortfarande bara är ett groende tantfrö istället för en tantplanta. Jag önskar att jag hade mer tålamod. Min förhoppning, lite sådär i hemlighet, är att jag ska träna upp tålamodet genom att odla saker. Det tar tid för fröna att gro och växa.

I väntan på att gullvivan (och basilikan med, för den delen) kom min sambo – han som vi kan kalla Anton – på att vi skulle försöka rädda något vi hittade i skafferiet. Vitlök som börjat gro och sträcka långa grönvita skott mot taket. Nu står en hel skock vitlöksklyftor i vatten och utvecklar rottrådar. Tanken är inte att vi ska odla hel vitlök, vad jag vet, utan vi ska istället prova att använda blasten. Men vi får se. Kanske vi planterar en klyfta i jord också, bara för att se vad som händer.

Jag har också utökat mitt odlingsbibliotek med ett par böcker, plus att ett par till är på väg. När alla levererats ska jag dela med mig. Jag lovar!