Om att längta

Igår passade jag och sambon på att ge oss ut på promenad i det kyliga solljuset. Vi bor nära ett elljusspår, så dit begav vi oss. Det blev en hyfsad promenad ändå, någonstans mellan fem och sju kilometer tror jag vi landade på. För det mesta höll vi oss i skogen – supermysigt! Skogen runt femkilometersslingan är fantastiskt vacker tycker jag. Vi hittade dessutom en ny stig rätt in i skogen. Nu planeras det redan för skogspicknicks med fältfloran i högsta hugg!

Varje gång vi är ute och går pratar vi massor, om allt och ingenting. Just igår var det många tankar och ämnen som snurrade kring odlingen, förstås, och allt vad vi såg fram emot och längtade till. Allt fick marinera lite i bakhuvudet och idag har det bara bubblat i mig av inspiration och lust att dela med mig av en del av det som jag längtar efter när det gäller just odlingen.

Att få se det växa

Detta händer i och för sig redan nu. Groddarna och plantbebisarna sträcker på sig mer för varje dag. Jag längtar efter att se plantorna växa och bli ännu större. Få se bladen, blommorna, första fruktämnet… Det ska bli så roligt att få följa med hela vägen från frö till planta och till sist skörd. Om vi nu kommer så långt. Det är också en del i det hela, att få se om det ens blir något.

Att få ta hand om

Jag längtar efter det där med att sköta om också. Avhärda. Knipsa bort dåliga blad. Tjuva tomatplantor och tukta djungelgurkor. Spraya bort bladlöss eller nypa larver och ägg. Stoppa ner fingret i jorden och kolla fuktighetsgrad. Vattna och gödsla. Allt sådant längtar jag också till, även om jag vet att det kommer bli en massa jobb.

Att få tillaga

Jag tycker om att laga mat. Bara tanken på att kunna laga till tomatsås på egna, hemodlade tomater gör mig alldeles lycklig i själen. Tänk, om det vill sig väl, och jag kan göra zucchinilasagne på nästan bara hemproducerade råvaror? Jag vågar inte hoppas på att nå dit redan i år, men kanske någon gång i framtiden…

Att få lagra

Tänk att en blaskig vinterdag få öppna skafferiet eller matkällarförrådet och se allt som vi förädlat och lagrat i små burkar. Vilken skatt!

Att få lära mig

Jag är helt och hållet grön (det där var med flit) på det här med odling. Jag kan egentligen ingenting. Ja, jag har läst på en massa – men detta är fortfarande en helt ny värld för mig. Det är lite läskigt att prova på nya saker och det där med learning by doing. Framförallt att veta att jag måste misslyckas för att lära mig. Jag tycker inte om att misslyckas. Därför behöver jag öva på det. Och konstigt nog ser jag fram emot det också.

Just nu längtar jag dock allra ivrigast efter att få se små tomatgroddar. De har ännu inte visat sig – inte så konstigt med tanke på att jag sådde dem i lördags. Jag tycker ändå att det är mysigt att ha något att längta efter och se fram emot. Det gör livet ännu lite härligare, tycker jag!