Boktankar: Vera

En del böcker läser man för språket. En del för berättelsen. Anne Swärds Vera läste jag för båda delar.

Anonym, ensam och gravid flyr Sandrine undan kriget till Sverige. Där gifts hon in i en hemlighetsfull familj och måste förhålla sig till såväl deras underligheter som det nya landet och det nya språket. Genom boken berättas dels om hur Sandrine lär sig navigera i detta nya hav, och dels om vad som hände henne innan hon kom dit.

Genom läsningen fick jag följa med på ett virvlande språkäventyr av såväl mörker som ljus. Boken var nästan omöjlig att lägga ner, även om jag upplever språket som onödigt krångligt på sina ställen. Swärd skriver på vissa sätt som jag själv gör ibland; utan subjekt. Det är snyggt när det fungerar, och oftast gör det just det. Men när subjektslösa meningar och satser staplas på varandra blir det svårare för läsaren att hänga med i svängarna. Med det sagt är språket ändå underbart; beskrivningar, liknelser och gestaltningar är så oväntade att det sjunger om dem. Jag tyckte verkligen om den här boken.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Främst till den som vill läsa något där språket driver handlingen snarare än tvärtom, där tempot är lite lugnare utan att det blir långsamt.