Hälsningar från Vindköping

Idag blåser det. Oj, oj, vad det blåser. Och vi som ställt ut alla chilis, paprikor och de stora tomaterna dygnet runt – utan vindskydd!

Ut for vi. Sambon, han som vi kan kalla Anton, trollade fram någon slags vindfångare med hjälp av juteväven som tidigare fick tjäna som solskydd. Det blev riktigt snyggt, även om det inte verkar hjälpa helt mot vinden. Jag hjälpte också till – jag fixade fram nya, högre stödpinnar åt tomaterna som växt ur sina gamla.

Tittade till balkonglådan med läkeväxter också. Det som ska vara malva växer riktigt fint! Även i de delar där jag sådde järnört och humlesuga växer det, men frågan är om det inte är ogräsfrön som kommit upp… När de blir större får vi se. När de nu inte grott på flera månader (vilket enligt fröpåsen är normalt) och sedan exploderar i antal – då blir jag lite misstänksam… Men någonting växer i alla fall!

Jag tröstar mig med att blåsten i alla fall gör plantorna härdigare och starkare – förutsatt att de inte går sönder. En av Rosellatomaterna blåste sönder för några dagar sedan. Som tur var hade jag halshuggit syskonet och satt toppen i vatten, så jag hade en ny planta att stoppa ner i krukan. Nu slokar den och tycker livet är pest och pina. Men den repar sig nog. De verkar ha en förmåga att göra det, tomaterna.

I morse kunde vi också skörda de första sockerärterna! En var vågade vi ta, och supergoda och krispiga var de. Jag ser redan fram emot att få skörda fler. Det syns också blomknoppar i några av tomatplantorna. Dessutom har de smygsådda okrafröna (‘Clemson Spineless’ och ‘Burgundy’) börjat kika upp. Jag har inte skrivit om dem innan då jag testade hur lång tid det skulle ta för min sambo att upptäcka dem. Inte riktigt snällt av mig dock, jag ställde dem tillsammans med solhattarna och kamomillerna så det var inte konstigt att han inte misstänkte något. Sorry, hjärtat!

Förmodligen är jag alldeles för sent ute med okrafröna, men det struntar jag i. Någonstans på nätet läste jag att de kan krukodlas hela året, så då får jag väl vara beredd på att försöka hålla liv i dem inomhus till hösten. Så vi får se vad som händer. Jag har aldrig ens smakat okra, någonsin, så fråga mig inte varför jag sådde dem. Eller jo, gör det – för jag vet egentligen varför. Jag har sett för mycket på Youtube. Och har man ingen stoppknapp så går det som det går.