Att våga försöka – igen

I fjol var min första odlingssäsong någonsin. Jag lärde mig massor, lyckades med en del och misslyckades med annat. Okra, till exempel, var en av de saker jag misslyckades med. Det vore nära till hands att tänka sig att jag därför inte skulle vara så sugen att försöka med just okra igen. Men inte då.

Idag har jag petat ner två frön vardera av de två okrasorter jag har frö till. Förra året fick de en sen start med sen sådd, så jag hoppas att min tidigare början kommer hjälpa dem att utvecklas bättre i år. Kanske lyckas jag i år. Kanske inte. Jag är redo för misslyckande, men hoppas förstås på att det går bra.

Det är rätt olikt mig att vara beredd på att misslyckas. Vanligtvis är jag livrädd för att något ska gå snett, så till den milda grad att jag oftast helst låter bli att försöka om jag inte vet att det kommer gå bra. När det gäller odlingen har jag dock märkt att jag är modigare. Odlingen ger mig så mycket positivt även om det inte blir något resultat att tala om i slutändan. Just med odling är det lättare för mig att se resan som en del av målet.

En sak jag lärde mig i fjol är att tomater är jättekul. Jag gick från att inte vilja ha några tomatplantor alls till att vilja ha massor. Av den anledningen har jag samlat på mig alldeles för många sorters tomatfröer nu. Ikväll ska jag försöka gå igenom dem och påbörja urvalet – vilka sorter ska jag testa i år och vilka ska jag spara? Det är svårt! I år ska jag testa att så i mjölkpaket igen, men utan att krångla med att vika ner kanterna. Vi får se hur det blir. Blir det dåligt får jag väl tänka om till nästa år. Svårare än så är det inte.