Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång

Väskan är klar!

Jag har egentligen aldrig riktigt lärt mig virka. Att sticka har mer varit min grej, men när jag letar runt på Pinterest lyckas jag alltid hitta fina saker jag skulle vilja just virka. En dag förra veckan fick jag för mig att jag ville ha en korg/väska/kasse till trädgårdsredskap och sådant. Jag fick också för mig att den skulle virkas.

Ta-da! Färgerna är lite trevligare i verkligheten – olivgrön och mjukturkos.

Youtube, och internet över lag, är en fantastisk tillgång. Med hjälp av diverse videos och instruktioner lyckades jag faktiskt få till min korg/väska efter några försök. Den är virkad nästan helt i stolpar (tror jag) och rymmer utan hittills upptäckta problem mina små trädgårdsredskap. Tanken är att jag ska kunna dra runt mina saker lite lättare med hjälp av denna. Tyvärr kan jag inte ge någon närmare beskrivning av hur jag gjorde, eftersom jag inte ens vet det riktigt säkert själv.

Lyckades också få till en ficka till frösåaren som blev helt perfekt i storlek!

Är min korg/väska perfekt? Nej, långt ifrån. Jag har inte riktigt fått kläm på att hålla jämn spänning i tråden när jag virkar, så lite oformlig blev den allt. Några små hål här och där blev det också. Men vet ni vad? Jag struntar fullkomligt i det. Jag har virkat den själv – och det är jag stolt över. Dessutom är hålen bra för att låta jord och sådant smita ut på egen hand.

Nästa virkprojekt lär bli att virka en slags vid korg att plocka växter och frukter i, delvis på grund av att jag har ett helt nystan kvar av det blå garnet. Dessutom stickar jag för första gången på något större än ett par sockor. Vi får se hur det blir…

Det är härligt att skapa med garn – även om jag inte är någon supertalang på det. Det gör mig inget att det blir fel här och där. Jag kör vidare ändå och ser vad det blir. Ibland får jag repa upp alltsammans. Men vad spelar det för roll? Under tiden jag jobbat med projektet har jag i varje fall haft en trevlig stund.

Pryttelleverans och smygtitt

Jag gillar pryttlar. Små smarta eller söta saker som gör livet enklare eller roligare – sånt älskar jag! Så när jag fick höra talas om två olika odlingsrelaterade prylar kunde jag inte låta bli.

Strilar till pet-flaska och frösåare.

Högst upp på bilden ligger tre stycken strilar till pet-flaskor. Dessa skruvar man helt enkelt på en pet-flaska som man fyllt med vatten – och så har man en minivattenkanna, typ! Jag testade den minsta strilen snabbt på gullvivorna, och den funkade riktigt bra.

Den andra prylen, den runda tjofsamojen, är en frösåare. Däri lägger man sina frön för att sedan kunna skaka ut bara ett eller några enstaka frön för plantering. Jag upptäckte när jag planterade gullvivorna att det var svårt att lyckas få upp bara några frön, så tänkte att jag provar en sån här och ser om det blir lättare. Vi får se! Om allt går som jag vill kan jag prova den redan i helgen!

Jag bjuder även på en smygtitt på min inte helt färdiga verktygsväska/-hink.

En blivande trädgårdsväska!

Jag har egentligen aldrig riktigt lärt mig virka, så detta var en rolig utmaning! Garnet är en sorts bandgarn i två färger. Den gröna fläcken i det blå är en ficka till frösåaren som jag ska sy fast. Dessutom ska jag fästa trådar och sedan är det färdigt – och då kan jag visa hela väskan!

Det har också börjat gro i en av krukorna! I sambons basilikaplantering har det nu börjat sticka upp pyttesmå blad. Så roligt! Jag väntar fortfarande med spänning och dåligt tålamod på mina gullvivor. Snart, snart hoppas jag att också de kommer upp.

I kväll kikar jag på Mandelmanns på teve medan sambon spelar datorspel. En helt vanlig, mysig tisdagskväll helt enkelt.

Ett år för sent, men…

För ett år sedan kom han som nu är min sambo hem till mig för att hjälpa mig laga min cykel. Jag lovade att bjuda på glasstårta som tack.

Det blev ingen glasstårta den kvällen (ingen lagad cykel heller, för den delen).

Men ikväll. Ikväll äter vi upp den. Ja, det är EXAKT samma glasstårta som jag glömde bjuda på för ett år sedan. Den har flyttat med till vår gemensamma lägenhet. Och ikväll äter vi upp den.

Tack för ett fint år sedan vår första dejt, hjärtat. Jag hoppas det blir många fler.

Boktankar: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Ibland läser man underbara böcker som drar in en i sin värld och som det är ren njutning att läsa. Jag kan inte säga att detta var en sådan bok.

Jag vill inte ens skriva något om den här boken, men jag gör det ändå. Det är en sorglig historia som utspelar sig mellan pärmarna – stackars Tom förlorar sin sambo och blir därmed lämnad ensam med deras för tidigt födda dotter. Genom romanen försöker Tom handskas med sorgen och samtidigt växa in i papparollen. Det låter bra när man läser på baksidan, men själva läsandet av den här boken var för mig en huvudvärk. I början imponerades jag av set jag läste, främst för att händelserna på diverse sjukhusavdelningar fick mig att nästan svimma. Inga dialogmarkeringar används, vilket jag först tyckte speglade Toms förvirring och maktlöshet på sjukhuset. I längden blir det dock väldigt svårt att hålla koll på vem som säger vad. Hoppandet i tiden gör det inte heller lättare att hänga med i svängarna.

Rekommenderar jag den här boken? Nej. Verkligen inte. Det bästa med den var faktiskt att den matchade min kaffekopp på jobbet.

%d bloggare gillar detta: