Fem böcker om odling och konservering övervakas av världens finaste Alvar.
Som jag skrev igår har jag utökat mitt bokbestånd en aning. Tre böcker om odling – Odlarens handbok, Handbok för din trädgård och Grönt! Odla egna grönsaker – plus två böcker om att konservera mat – Hälsoriktig konservering och Hemkonservering. De två senare är av äldre modell, men jag tänker att de ändå kan ge lite insikter i hur jag så småningom ska kunna ta tillvara på grönsakerna vi odlar. Jag återkommer med tankar kring böckerna efterhand jag läser dem.
Efter jobbet idag for vi iväg och köpte två krukor och en balkonglåda till. Jag insåg när jag gick igenom fröpåsarna att jag hade glömt en sort i min planering. Dessutom hade planeringen redan visat att vi behövde en kruka till djungelgurkan. Vi köpte även bambupinnar och hampasnöre som det ska byggas djungelgurkeställning av.
Balkonglådan då? Den ska det tydligen planteras vitlök i! Jag missförstod visst igår och trodde att klyftorna bara skulle stå i vatten så vi kunde använda blasten, men tydligen måste de planteras i jord med. Rätt självklart när man tänker efter, vilket jag inte gjorde igår. Ja, ja, nu vet jag det i alla fall!
Det har gått drygt en vecka sedan jag sådde gullvivefrön. Det syns fortfarande ingenting.
Jag vet, det är alldeles för tidigt. Helt plötsligt kommer det börja ploppa upp små minivivor och jag kommer få äta upp det jag sa om att de ”aaaaaldrig någonsin gror”. I helgen tyckte jag att det var så länge sedan jag sådde fröna att det nästan var dags att stoppa in krukan i kylskåpet. Redan. Krukan ska bo i kylskåpet om inte fröna grott efter en månad. Jag tycker att det är dags nu. Jag är otålig!
Att jag är otålig är nog en av mina ytterst o-tantiga egenskaper. En av de saker som gör att jag fortfarande bara är ett groende tantfrö istället för en tantplanta. Jag önskar att jag hade mer tålamod. Min förhoppning, lite sådär i hemlighet, är att jag ska träna upp tålamodet genom att odla saker. Det tar tid för fröna att gro och växa.
Vitlöksklyftor, gullviva och mormors lampa.
I väntan på att gullvivan (och basilikan med, för den delen) kom min sambo – han som vi kan kalla Anton – på att vi skulle försöka rädda något vi hittade i skafferiet. Vitlök som börjat gro och sträcka långa grönvita skott mot taket. Nu står en hel skock vitlöksklyftor i vatten och utvecklar rottrådar. Tanken är inte att vi ska odla hel vitlök, vad jag vet, utan vi ska istället prova att använda blasten. Men vi får se. Kanske vi planterar en klyfta i jord också, bara för att se vad som händer.
Jag har också utökat mitt odlingsbibliotek med ett par böcker, plus att ett par till är på väg. När alla levererats ska jag dela med mig. Jag lovar!
I förmiddags stod jag framför våra bokhyllor och sa högt till sambon:
”Jag vill göra i ordning i bokhyllorna så vi får plats med fler böcker och bättre ordning.”
Det lät bra, tyckte han. Jag sa också att då gäller det att vi inte köper fler böcker eller filmer nu, för det kommer inte få plats så många fler i våra bokhyllor.
Sedan for vi iväg till Erikshjälpen. Vi skulle kika efter pussel till uppehållsrummet på jobbet.
Böcker på tre språk, några filmer, ett par stickor (8 mm), ett par örhängen och en skohylla som inte ska användas som skohylla.
Tänka sig. De hade både böcker och filmer som vi ville ha på Erikshjälpen. Hade de några pussel? Det vet jag inte. Det glömde vi titta efter.
Efter Erikshjälpen hamnade vi på det stora blågula möbelvaruhuset. Nu har vi en bokhylla till. Även en liten skohylla i galler fick följa med oss hem. Den ska dock inte användas som skohylla, utan ska få ett annat syfte. Mer om detta en annan gång. Nu ska jag sätta in hyllplanen i nya bokhyllan och börja möblera om bland böckerna.
Så bokhylleordning och plats för fler böcker, som jag efterfrågade i förmiddags, det blir det. Bara på ett lite annat sätt än jag tänkte mig.
”Men Fia”, säger någon, ”hur har du tänkt kring din blogg egentligen? Du har ju inget tema. Ena gången skriver du om en bok du läst eller om dina odlingsplaner och i nästa inlägg skriver du om att skriva? Vad har du för typ av blogg egentligen?”
Bjussar på en bild från en av mina favoritplatser.
Vad svarar jag på det? Tja, jag har faktiskt inte bestämt mig än. Jag har inte valt något tema än.
”Men va?!” skriker bloggosfären. ”En blogg utan tema? Hur är det möjligt?”
Bloggosfären kan härja så mycket den vill. Det bekommer mig inte. Jag vill inte välja tema på min blogg – i varje fall inte ännu. Jag vill inte låsa in mig i för tighta ramar innan jag riktigt kommit fram till vad jag vill skriva om. Just nu skriver jag om det som intresserar mig. Det är mycket som intresserar mig.
Jag utesluter inte att jag en dag kommer välja tema. Säga att min blogg handlar om odling, eller skrivande, eller böcker, eller stickning. Men just nu vill jag inte det. Än så länge är jag fullt nöjd med att skriva om lite allt möjligt. Så länge jag är nöjd med det kommer jag göra det. Sedan får vi se.
För att ge en fingervisning om vad jag tyckte om den här boken vill jag säga såhär: jag började läsa den i måndags. Jag blev klar idag.
Mattias Edvardssons roman handlar om Zackarias Levin, som precis blivit av med sitt jobb som journalist. Som om inte det vore illa nog har han också blivit dumpad av flickvännen. Han beslutar sig därför för att flytta hem till sin mamma i Skåne ett tag. På något sätt måste Zackarias tjäna pengar. Han får idén att skriva en bok, och varför inte skriva om den mordgåta han och hans vänner drogs in i för tolv år sedan? Varför inte skriva om hur hans vän Adrian dömdes för mordet på en av Sveriges mest kända författare? Varför inte skriva om den oskyldige mördaren?
En sak jag gillade riktigt skarpt med denna roman är språket. Orden glider fram över sidorna och spiller iväg i formuleringar som överträffar varandra i såväl skönhet som träffsäkerhet. Romanen är uppbyggd på så sätt att vartannat kapitel behandlar Zackarias liv i nutiden då han kämpar med att skriva sin bok, medan vartannat kapitel är kapitel hämtade ur den bok Zackarias faktiskt skriver. Riktigt snyggt, anser jag. Det fungerar bra eftersom det hela tiden är tydligt vilken typ av kapitel som läses, men också eftersom språket är annorlunda. Språket växlar beroende på om Zackarias skriver eller om han upplever.
Under romanens gång nystas mordhistorien upp, lite i taget och precis i lagom stora bitar så att man som läsare har tid att försöka lista ut vad som faktiskt hände. Man hinner se ledtrådarna eftersom tempot är så väl avvägt. Jag gillar också karaktärerna, trots att jag ibland blev lite trött på just Zackarias. Jag har svårt att sätta fingret på varför han gick mig lite på nerverna, men stundom gjorde han verkligen det.
Så, vad tyckte jag om boken? Den överraskade mig. Jag trodde visserligen att den skulle vara bra, annars hade jag inte köpt den. Jag väntade mig dock inte att den skulle vara så bra som den faktiskt var! Rekommenderar jag den? Oja.
Det är ändå lite mysigt att vänta på paket. Särskilt de som skickas som brev, så man inte kan spåra dem och gissa sig till när de dyker upp.
Idag fick jag två paket – ett att hämta på uthämtningsställe och ett i brevinkastet. Tjoho!
Det första var en skrivmaskin, den bortre av de två på bilden. Varför har jag köpt en likadan skrivmaskin som jag redan hade? Jo, den jag hade är ordentligt trasig. Den andra är därför inköpt som reservdelsmaskin. Vi får se om reparationsplanen går i lås!
Det andra paketet, brevet, var den andra (och sista) fröbeställningen. Nu riktigt kliar det i fingrarna efter att få så och plantera igen. Jag är särskilt spänd på djungelgurkan. Jag menar, det räcker med att titta på bilden så syns det vad söta de är!
Det tråkiga med att få paket levererade är att jag inte längre har något paket att vänta på. Å andra sidan har jag tillräckligt att se fram emot här i livet. Inte behöver jag få paket i tid och otid för att vara lycklig. Det räcker med någon gång ibland!
Igår kväll när jag parkerade i badkaret hade jag äntligen möjlighet att läsa färdig den bok jag påbörjat. Jag tänkte inte skriva någon recension, men vill ändå dela med mig av lite tankar kring boken.
Visst är väl omslaget fantastiskt vackert?
Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga, skriven av David Jonstad, handlar om odlingens och jordbrukets utveckling från småskaligt, lokalt och hållbart till det enorma och industrialiserade. I sin förra bok redogjorde Jonstad för hur en samhällelig kollaps kan se ut. Kollaps: Livet vid civilisationens slut, som den boken heter, fick mig att börja fundera på det där med hållbarhet och självförsörjning – hur skulle jag och Anton klara oss om den där kollapsen faktiskt kom? I Jordad framhävs vikten av ett mer hållbart tänk kring produktion och konsumtion av såväl matvaror som andra produkter.
Att läsa antingen Jordad eller Kollaps (Jonstads första bok, Vår beskärda del, som behandlar lösningar på klimatkrisen har jag ännu inte läst) känns lite som att sitta på en föreläsning eller i ett samtal med Jonstad. Han berättar på ett lättfattligt med inte dumförklarande sätt om både historia, samtid och i viss mån framtid. Ibland drar han iväg och raljerar kanske aningen mycket, men på det stora hela gillar jag verkligen läsningen. Det är mycket trevliga böcker att läsa, även om ämnet kan tyckas tungt och dystopiskt. Jonstad lämnar dock aldrig läsaren utan en strimma av hopp. Det går att överleva även en samhällelig kollaps, om en sådan nu kommer.
Jag älskar att skriva. Det gör jag. Jag älskar att sätta ihop ord till meningar som blir stycken och kapitel. Att få spinna händelsetrådar och måla upp miljöer och personer. Det är bland det bästa jag vet. Och ändå gör jag det sällan.
Varför då? Delvis på grund av tids- och energibrist. Eller brist, egentligen skulle både tiden och energin räcka till – om jag prioriterade annorlunda. Om jag skrev istället för att titta på något kul på Netflix till exempel. Kanske handlar det alltså inte om brist på något, utan om mina prioriteringar.
Jag har också kört fast i mitt stora projekt, det som jag vill att ska växa till en roman någon gång. Jag vet inte riktigt om det kan bli som jag vill. Därför får det ligga i träda ett tag, får gro och mogna till sig innan jag fortsätter sätta historien på pränt. Berättelsen kommer nog ut när den är redo. Jag hoppas det, i varje fall.
Helst av allt skriver jag faktiskt på skrivmaskin.
Om jag får välja skriver jag på skrivmaskin. När jag berättar det för folk händer det att de tittar på mig med en förvånad rynka i pannan. ”Varför då? Du vet om att det är mycket smidigare att skriva på dator, va?” Ja, jo, tack, jag vet. Jag vet också att det är mycket lättare att radera saker på datorn. Det är mycket lättare att sudda bort sådant jag inte är nöjd med vid första försöket. Då hinner texten aldrig ligga till sig, den hinner inte mogna till sig. Jag är för snabb med att sudda, och det kan jag inte göra på samma sätt på skrivmaskin. Jag vet också att datorn, detta fantastiska vidunder av teknologi, erbjuder mängder av distraktioner. Det finns massor att göra på en dator – på gott och ont. På en skrivmaskin kan du bara skriva. Den kräver inte heller el, och låter mysig att lyssna på. Jag försöker inte omvända någon till att börja skriva på maskin här, jag försöker bara förklara varför jag helst gör det.
Det här blogginlägget skriver jag dock på datorn, just tack vare smidigheten att ladda upp det jag skrivit direkt. Jag kan också flytta stycken upp och ner och lägga in bilder. Allt sådant blir lite svårare på skrivmaskin. Men vem vet, jag kanske testar att ladda upp en bild på ett inlägg skriver på maskin någon gång.
Bloggen är också ett sätt för mig att få skriva. Jag skriver en del i mitt yrke med, mest lektionsplaneringar och instruktioner till eleverna. Mitt eget skrivande har dock legat lite i träda. Bloggen är ett försök att uppmuntra mitt skrivande. Det sägs att det är så man kommer ur det där att det sitter fast – genom att skriva. Jag hoppas att jag genom att skriva om annat också ska kunna väcka mitt stora skrivprojekt till liv igen så småningom.
Men vi får se. Bara att skriva blogginlägg får det att spritta av glädje i bröstet. Att få formulera sig och berätta om saker jag gjort eller tänkt på. Att få knyta ihop ord till meningar och stycken är lite som att andas. Det fyller mig med energi. Därför skriver jag. För att jag älskar det.
Idag var det äntligen dags för de första fröna att få hem i jorden.
Min handstil var verkligen på topp idag. Eller kanske inte…
Jag vet att en del kanske rynkar på näsan, är det inte lite tidigt att så redan i januari? Jo, en del frön mår kanske inte så bra av det. De jag valt ska dock enligt instruktionen på fröpåsen sås i krukor och sättas ut i skuggläge redan nu. Kommer det fungera? Kommer fröna gro? Det får vi se!
I balkonglådan är det tänkt att humlesuga, järnört och läkemalva ska samsas. Lådan grundades med ett lager lecakulor för dräneringens skull. Sedan fylldes den med jord.
En sak jag och Anton inte hade tänkt på var att när man köper jord i januari så är den förmodligen kall. I vårt fall frusen. Särskilt om man lämnat den i bilen en vecka. Ett tips är därför att ta in jordsäcken i god tid innan jorden ska användas. Vår säck fick ligga i badkaret och tina över natten, men den var ändå så frusen på sina ställen att vi fick ta en hammare och banka sönder den i mindre bitar.
Färdigplanterad balkonglåda som ställts under trappen där vi hoppas på att det blir lagom skuggigt.
Fröna hamnade i jorden och alltihop täcktes av perlit. Jag blev förvånad över hur lätt och lik frigolit perliten var. Jag hade snarare förväntat mig som små gruskorn eller akvariesten. Den ville också gärna fastna under naglarna. Det kan i och för sig också ha att göra med att jag gillar att ha långa naglar. Får överväga att klippa dem innan jag ska pyssla med perlit nästa gång.
Gullviva i köksfönstret.
Förutom de tre sorterna i balkonglådan såddes även gullviva och basilika i varsin mindre kruka. Gullvivefröna skulle blandas med sand och spridas ut över jorden, men eftersom vi inte hade någon sand fick vi ta något annat. Vad var det vi tog? Jag har ingen aning. Någon slags jord som följde med Antons basilikafrön. Jag hoppas att det fungerar på samma sätt som sand.
Nyplanterad basilika bredvid min födelsedagspresent – en inte lika nyplanterad avokado. Den senare heter Anders.
Vi passade även på att öppna upp rabarberns bubbelplastpaket som jag nämnde i ett tidigare inlägg. För att citera Anton är vår rabarber, döpt till Rabarbara, ”en liten isglass där inne”. Om det är bra eller dåligt får vi se framåt våren antar jag. Jag hoppas innerligt att hon har klarat sig!
Det jag har lärt mig av vår första januarisådd är detta:
Kom ihåg att tina jorden. Det tar längre tid än man tror!
En hammare och en påse fixar biffen hyfsat även om jorden är frusen.
Perlit är jättelätt och blåser gärna iväg. Det är inte heller så trevligt att få det i ögat.
Spara fröpåsarna och skriv upp i kalendern när det börjar bli dags för fröna att ha grott. Särskilt om något ska göras om de inte grott innan en viss tid.
Det blir lätt kallt om fingrarna. Tunna fingervantar under trädgårdshandskarna kan vara en bra idé.
Resten av dagen tänker jag nog hålla mig inomhus. Något annat jag ska hålla är mina tummar. Hoppas, hoppas, hoppas att de små fröna ska trivas och gro ordentligt! Nu är det bara att vänta och se…
Men Fia, vet du inte att julen är över och skumtomtar enligt tradition inte längre får konsumeras?
Jo. Men en av fördelarna med att vara ett tantämne är att man får göra som tanter gör – precis som man vill.
Under skålen ligger min kalender för det fortfarande unga året. Jag har saknat en kalender ett tag och dessutom kommit på att jag skulle vilja ha mer överblick över mina odlingsplaner. Mina krav på en kalender är inte onödigt höga, men kanske högre än de flestas. Jag vill ha en månadsöversikt och tillräckligt med plats att skriva på varje dag. Dessutom vill jag att min kalender ska vara lagom liten och smidig. Den här kommer förmodligen vara alldeles precis perfekt!
Såhär ser kalendern ut på insidan.
Ikväll blir det nog inte så många knop här hemma. Lite uppladdning för helgens plantering bara. En lugn och skön fredagskväll, med andra ord. Jag klagar verkligen inte!
Tantfrö 