Köpstopp? Vad är det?

Jag skulle inte. Jag skulle bara köpa mer jord. Bara mer jord. Inget annat, i alla fall inte till odlingen. Och definitivt inga fröer.

Fem fröpåsar rååååkade hitta ner i min kundkorg ändå…

Bra där, Fia. Nu är jag förstås jättesugen och inspirerad att peta ner alla fem sorter i jord och se vad som händer. Det kommer jag däremot inte göra. Bara någon enstaka… Förutom fröerna blev det en kruka med fat (till Vilma-tomaten), nya skyltar att skriva sorter på och små minikrukor till miniväxthuset. Är det verkligen bara jag som är hopplös på att hålla mig till köpstopp?

Det verkar också som att kanelbasilikan jag har sått och skött om inte alls är någon kanelbasilika. Sambon övertalade mig att smaka på ett blad imorse och det smakade tydligt av lakrits. Jag klagar egentligen inte – även lakritsbasilika stod på min odlingsönskelista – men det är lite synd om sambon som avskyr lakrits. Jag ser i varje fall fram emot att få göra eget te på bladen.

En av de omplanterade brysselkålsplantorna verkar också ha givit upp hoppet om livet. Förmodligen blev det lite för varmt åt den idag när solen stod på i söderfönstret och jag hade glömt att fälla ner persiennerna. Jag har vattnat på den lite och hoppas att den repar sig. Tomatplantorna, alla tre sorter, har växt av bara katten istället. Den stackars sellerin ser också ut att ha tagit igen sig lite. Inget ont som inte har något gott med sig!

Ojdå, en sort till! eller Balladen om den stackars sellerin

Den omplanterade sellerin började visa tecken på att vilja flytta. Okej, tänkte jag och bestämde mig för att plantera om den i den tänkta slutkrukan – balkonglådan som ska delas med rädisor. Sagt och gjort.

Som synes blev det inte så bra. Alla rottrådarna gick av eftersom den översta tredjedelen av jorden bestämde sig för att trilla loss. Inte gick det att separera plantorna från varandra heller, eftersom de trasslat in sig i varandra. Till slut satte jag ner hela alltet som det var, fast i balkonglådan istället för i krukan. Vi får se om de tar sig igen, eller om jag får leva utan selleri i år.

Jag kom också på att jag faktiskt kunde så första omgången rädisor redan nu. Perfekt, tyckte jag som inte hade planerat att så något denna helg utan vänta till nästa. Ett liiiitet (men angenämt) problem uppenbarade sig dock. Alldeles för mycket plats! Antingen kunde jag så rädisor över hela ytan och riskera att drunkna i dem, eller så kunde jag tänka om och ge plats i lådan för en tredje sort. Det var inte något svårt val.

Dessa sorter har jag petat ner idag.

Det blev spenat i den sista tredjedelen av lådan! Jag har aldrig odlat spenat förut (inte så förvånande med tanke på att jag nästan inte odlat någonting förut) så det blir spännande att se hur det går. Blir det något överhuvudtaget? Fortsättning följer på den fronten.

Även brysselkålen började tycka att de stod trångt i sin ricottaburk. Jag tyckte det med, så vips:

Varsin större kruka att växa i! Det finns en större kruka till en av plantorna senare, en annan ska få växa på friland och en tredje ska få flytta hem till någon annan. Så är planen i alla fall – vi får se om jag lyckas fullfölja den.

Nu blir det inte många knop resten av dagen. Jag känner mig inte riktigt på topp idag, jag är spänd och orolig och trött i hela kroppen. Men det är okej. Det får vara så ibland.

”Grattis till Lärarbrickan!”

Jag har väntat i över en månad, men i går kväll trillade den äntligen in i mailboxen. Vilken då, undrar du?

Min lärarlegitimation! Äntligen är jag lärare helt och fullt!

Ikväll firar vi med fryspizza (min guilty pleasure) och Teacher’s whisky som är inköpt särskilt för detta tillfälle.

Åter i bloggtjänst imorgon.

Mvh

Tant Fia

Legitimerad lärare.

Boktankar: Vera

En del böcker läser man för språket. En del för berättelsen. Anne Swärds Vera läste jag för båda delar.

Boken är vacker även på utsidan!

Anonym, ensam och gravid flyr Sandrine undan kriget till Sverige. Där gifts hon in i en hemlighetsfull familj och måste förhålla sig till såväl deras underligheter som det nya landet och det nya språket. Genom boken berättas dels om hur Sandrine lär sig navigera i detta nya hav, och dels om vad som hände henne innan hon kom dit.

Genom läsningen fick jag följa med på ett virvlande språkäventyr av såväl mörker som ljus. Boken var nästan omöjlig att lägga ner, även om jag upplever språket som onödigt krångligt på sina ställen. Swärd skriver på vissa sätt som jag själv gör ibland; utan subjekt. Det är snyggt när det fungerar, och oftast gör det just det. Men när subjektslösa meningar och satser staplas på varandra blir det svårare för läsaren att hänga med i svängarna. Med det sagt är språket ändå underbart; beskrivningar, liknelser och gestaltningar är så oväntade att det sjunger om dem. Jag tyckte verkligen om den här boken.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Främst till den som vill läsa något där språket driver handlingen snarare än tvärtom, där tempot är lite lugnare utan att det blir långsamt.

Eftermiddagens arbetsplats

När jag ska bedöma texter gör jag det helst hemma. Där kan jag breda ut mig och blir inte störd av elever som vill ha hjälp med något. Extra bra blir det när arbetsplatsen hemma för första gången i år ser ut såhär:

Jag vet att det inte ser mycket ut för världen, men vår lilla trapp är en utmärkt plats att sitta med en kopp te på. Även gullvivekrukan fick följa med ut i friska luften och solskenet.

Nu har jag inte tid att skriva mer, texterna kallar. Hoppas er eftermiddag är lika fin som min!

Omplantering för själen

När det är mycket att tänka på i övrigt är det väldigt skönt att bestämma sig för att ta hand om plantorna.

Mungbönorna närmast kameran. På bordet från vänster: Brandywine Black, Gul körsbärstomat och en försöksräddad morot.

Mungbönorna som blivit långa och rangliga som tonårspojkar fick flytta ihop i en större kruka. De slokar lite just nu, det syns på bilden också, men jag hoppas de tar igen sig snart.

Brandywine-tomaten fick sig tyvärr en rejäl smäll av snärtande gummiband. Den som jag är så rädd om! Även där hoppas jag att det skadade bladet inte ska betyda slutet på min bifftomatsodling, utan att Brandywine ska kunna repa sig och sätta ut nya blad nu när jag fyllt på med mer jord.

Gul fick också flytta till ett nervikt mjölkpaket. Denna planta är lite äldre än Brandywine, och därför lite kraftigare och lättare att hantera. Plus att det inte fanns några snärtande gummiband där.

Moroten då? Den har jag räddat undan biogaspåsen! Jag såg någon någonstans (fråga mig inte var eller vem) som hade satt ner en avskuren morotstopp i vatten och fått blast. Fräsigt, tyckte jag och började direkt fundera på om det vore möjligt att få den att blomma och därmed kanske kunna spara frön… I vatten har den stått, tillsammans med några andra. Det var dock bara denna som blev såpass kraftig att jag tyckte den var värd att spara. Vattnet i fatet började bli lite simmigt och äckligt, så nu passade jag på att sätta ner den i lite jord istället. Kommer det fungera? Ingen aning. Men det är värt ett försök!

Det är inte bara plantorna som mår bra av att få flytta om. Jag får vila på ett annat sätt när jag går ner i källaren med mina telningar och får greja med jord och sticklingar. Helst lyssnar jag på en odlingspodd samtidigt, även om jag ofta börjar fundera på annat. Det är som att även min själ eller mitt välmående får omplantering och ny näringsrik jord samtidigt som plantorna får det. Oavsett tycker jag om det. Det blir lite av en paus i vardagstankarna. En liten stund till att andas och ta hand om något annat än mig själv och mina egna tankar. Och det är mycket uppskattat!

Boktankar: I taket lyser stjärnorna

Det här är andra gången jag läser den här boken.

Det är också andra gången jag gråter som en fontän över den.

I taket lyser stjärnorna, av Johanna Thydell, är berättelsen om Jenna och hennes cancersjuka mamma. Det är berättelsen om dottern som går i sjuan och brottas med tonårens pubertetsproblem medan mamma är sjuk och blir sämre. Det är berättelsen om en dotter som inte vill leva utan sin mamma.

Jag vet inte vad det är, men någonting i hur Thydell gestaltar karaktärer och situationer som får mig att känna så otroligt med dem. Det är det där något som får tårarna att rinna och sambon att sluta spela datorspel för att han måste kolla så att jag är okej. Och för detta något tycker jag att du ska läsa den här boken, om du inte redan gjort det.

Jag har halkat efter lite med läsningen. Kommit av mig eftersom den bok jag läste på jobbet var så trälig att jag inte ens ville skriva om den. Hemma ville jag bara läsa om odling. Det känns som att jag är på väg tillbaka lite nu. Just nu ligger jag en bok efter mitt tänka schema, så jag är på gång. Håller på att hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det känns bra. Som vanligt, liksom.

Vilken härlig lördag!

Det är något visst med lördagar. Det är den dag då vi sover lite extra länge här i lägenheten. Till frukost blir det så gott som alltid bananpannkakor på lördagar, så långfrukost finns alltid på schemat. Oftast hittar vi på något trevligt på lördagar också. Så även idag!

Jag har velat gå till biblioteket ett tag och kika på deras lilla fröbibliotek som skulle finnas enligt hemsidan. Flera dagar har jag varit på väg dit efter jobbet, men av olika anledningar inte kommit iväg. En anledning till att jag tvekat har också varit att jag varit orolig för att jag skulle gå därifrån med massor av fröer utan att ha möjlighet att så dem. Därför hade jag helst velat ha mitt förnuft (alltså min sambo) med mig. Därför föreslog jag att vi skulle ta en promenad dit idag.

På vägen stannade vi till i Gamla Linköping och dreglade över det fantastiska växthuset.

Vi bor ungefär 6-7 km utanför stadskärnan, så det blev en ordentlig promenad. Med det fina vädret och goda sällskapet var det dock inga problem. Bara mysigt! Det pratades bland annat odling, husdrömmar och den kommande Floridaresan. I Gamla Linköping stannade vi till och kikade in i växthuset som finns där. Så himla fint! Det vore underbart med ett växthus… Men lite svårt så länge vi bor i lägenhet utan balkong eller uteplats. En dag!

Det är så inspirerande att bara kika genom fönstret! Bland annat spanade vi på en ENORM rosmarinplanta,

Innan vi kom fram till bibblan åt vi lunch på Berget, ett supermysigt litet ställe mitt i stan. När vi varit där innan har det varit väldigt mycket folk, men idag var det lugnare. Sittplatser fanns och vi fick sitta helt ifred.

Sedan var det äntligen dags för biblioteket!

Lite sned bild, eftersom jag ville låta bli att få med en av bibliotekarierna på bild.

Titta så sött! Ett litet växthus fullt med fröer! Dessutom fanns både gästbok, önskemålsbok och en pärm med information om de sorter som funnits från börja. I en liten plastbytta fanns också plats att lämna in sina egna bidrag till fröbiblioteket. Det fanns flera sorter som jag blev ordentligt sugen på, men jag höll fingrarna i styr och lät bli. Min plan är nu istället att lämna in extra fröer till fröbibblan i höst och inte låna själv förrän nästa vår – förutsatt att odlingsintresset inte bara är en tillfällig feber.

Väl hemkomna tittade vi till plantorna (förstås). Jag vågar nästan inte skriva det, men det ser ut som att Rosellatomaten äntligen är på gång! En liten, liten grön krok syntes ur jorden, så kanske är det snart dags att välkomna tomatplanta nummer tre. Bondbönan tittar också snart upp på allvar, upptäckte jag igår kväll sedan jag råkat peta lite i jorden. Jag avvaktar med bilder tills de är så stora att de faktiskt syns. Och tills jag vågar tro på att de faktiskt kommer upp.

Nu när vi är hemma igen blir det nog inte så många knop resten av dagen. Jag ska sätta mig och bedöma några elevarbeten, tänkte jag. Tycker det är skönt att göra det här hemma där jag får bre ut mig och kan arbeta hyfsat ostört. Dessutom blir det roligare pauser här, när jag kan titta till plantorna och klappa katt mellan texterna.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag har en riktigt bra lördag! Jag hoppas verkligen att detsamma gäller för dig!

Utpustningskväll

Jag inser att jag bloggar väldigt dåligt under veckorna. Det är på helgen som jag har tid, lust och framförallt ork att sätta mig och få ner ord på skärmen. Men det är okej. Det får vara så.

Alvar bidrar med inspiration till hur fredagskvällen ska tillbringas.

Den här arbetsveckan har känts kort. Kort och superintensiv. Massor att göra och ta tag i och alldeles för lite tid att göra det på. Migrän flera dagar, men på hyfsat hanterbar nivå. Det blir så ibland, och det har ändå fungerat. Inget har blivit helt bortglömt, vad jag vet (vilket i och för sig inte säger så mycket eftersom jag ändå inte skulle veta om ifall jag glömt bort något). Det rullar på, helt enkelt.

I växthyllan har det knappt hänt någonting sedan sist. Ingenting har växt, typ. Eller jo, klart det har, men inte så det syns riktigt. Mungbönorna börjar snart skaffa sig fler blad ser det ut som. Brandywine verkar ha stannat i växten. Likaså Gul och brysselkålen. Jag tror nog att det är jag som är lite blind. Klart som sjutton de växer, allihopa, bara inte lika rasande snabbt som i början. Fortfarande syns inte en tillstymmelse till vare sig bondböna, Rosellatomat eller gullviva, men jag ger inte upp än. Långt ifrån. Jag passar på att öva på mitt tålamod istället.

Jag inser också att bloggen som inte skulle ha något särskilt tema allt mer genomsyras av odlingen och det intresset. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom det är bland det roligaste jag vet just nu. Jag lyssnar på odlingspodd på väg till och från jobbet och funderar nästan hela tiden på nästa steg och hur jag ska kunna lära mig mer. Det är också svårt att sitta i vardagsrummet och skriva utan att nämna alla plantor som står i växthyllan och i fönstren och på filtkorgen… I alla fall denna säsong är odlingen en del av mitt liv, och en rätt stor del därav. Nu i mars har jag knappt läst någonting, förutom på jobbet eller om odling. Det är okej. Det måste inte hända saker på alla fronter jämt.

Och på min front kommer det inte hända det minsta ikväll. Jag ska parkera i soffan med Youtube eller någon playtjänst på teven, dricka te och äta något gott. Kanske att jag får med mig sambon och katten på den planen.

Annars reder sig en bra tant själv.

Spridda odlingar

Vår odling tycks inte riktigt ha något stopp. Jo, det är klart den har. Jag har listan på de sorter jag har planerat (och därmed har plats för) att odla. När slutet på listan är nådd är det stopp. Teoretiskt sett. Men ibland dyker det upp undantag.

Som ingefäran, till exempel.

I hyllan från vänster: Läkevänderot (påfylld med småsyskon), basilika och kanelbasilika. På golvet: Ingefäran.

Till mitt försvar ska sägas att jag faktiskt frågade min kära sambo innan jag skred till verket med detta. Han har redan börjat oroa sig för hur vi ska få plats med allt i bilen när vi åker bort till sommaren. Säg det inte till honom, men det gör jag med.

Ingefära är något vi använder en hel del i matlagningen. Min sambo gör bland annat supergod inlagd ingefära. Så nu är en liten knärt nerpetad i jorden och ställd på plats på mattan. Jag vet inte om det kommer fungera, men jag hoppas!

Rosellatomatfröet hade fortfarande inte grott idag, så nu är det omsått. Två stycken frön tog jag denna gång. Såhär i efterhand är jag orolig att jag hade för bråttom med att ge upp hoppet om det lilla fröet. Äsch, gjort är gjort.

Läkevänderötterna som var kvar i smörbyttan har fått flytta ihop med sina redan utflyttade storasyskon och bor nu i den stora krukan. Snart är det dags att plantera om lilla Gul och fylla på jord i Brandywinetomatens nervikta mjölkpaket. Mungbönorna ska nog också hyfsat snart få en annan kruka. De måste bara få lite fler blad först. Det tar nog inte så lång tid – de växer galet fort!

Tripp, trapp, trull i supersnabbväxande mungbönebebisar.

Nu dröjer det ett par veckor innan jag ska så de sista fröerna. Istället får jag lägga min odlariver på att ta hand om de småttingar jag redan har i mitt kompani. Kanske också försöka smyga in fler sorter på den redan knökfulla listan…