Kategori: Böcker och läsning

Jag har verkligen inte slutat läsa böcker. Tvärtom, faktiskt, jag läser massor. Däremot var det ett tag sedan jag skrev om något jag läste. Binas historia måste dock skrivas om.

Innan jag börjar berätta om själva boken skulle jag vilja ta en sekund åt att titta på omslaget. Det är så vackert!

I Binas historia väver Maja Lunde ihop tre helt olika berättelser i helt olika tidsperioder. Det låter kanske krångligt och komplicerat, men språket och känslan i boken gör att det inte alls är svårt att koppla mellan huvudpersonerna, trots att alla tre spåren berättas i första person.

Ja, det handlar till viss del om bin. Men det handlar också om människan, om jorden och om de relationer vi har med våra närmaste. Det är spännande, det är hjärtskärande, det är fantastiskt.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, ja, ja och åter ja. Detta är nog ta mig attan den bästa bok jag läst hittills i år.

Ibland behövs lite feel good i livet. Då är Konsten att hålla sig flytande av Libby Page bra att ha på lut.

Journalisten Kate känner sig vilse och ensam i storstaden. Hon plågas av såväl ångest som panikattacker och vet inte hur hon ska ta sig ur sin situation. Samtidigt kämpar Rosemary, en åttiosex år gammal dam, för att stadsdelens utomhusbad inte ska lägga ner. De båda kvinnornas vägar korsas när Kate får i uppdrag att skriva en artikel om nedläggningen av badet. Resten får ni läsa själva!

Mjo, jag gillade den här boken skapligt. På sina ställen tycker jag att den blir lite platt och tillträttalagd, men på andra ställen rörde den mig nästan till tårar. Det är alltså lite knepigt att beskriva mitt intryck och vad jag tycker om boken. Ibland blir det helt enkelt lite för mycket feel good för min smak. Jag är ändå glad att jag har läst den.

Rekommenderar jag den här boken? Mja, jag gör nog faktiskt det. Till rätt person och rätt tillfälle.

Det här är den andra boken jag läser av Elin Unnes. Det är också andra gången jag blir helt knäpp och knappt kan slita mig från sidorna. Även denna gång är omslaget underbart vackert. Nackdelen med det svarta omslaget är dock att det lätt blir fläckar från fingrarna…

Där Unnes första bok, The Secret Gardener, avhandlade odling mer i allmänhet handlar Herbariet om odlandet och användandet av läkeväxter. Helt i min smak alltså! Varje del av boken behandlar olika grupper av växter (ätliga växter, läkande och magiska växter, vilda växter och giftiga växter) och i varje del tecknas vackra och kärleksfulla porträtt av växterna. Avsnittet om läkevänderot, till exempel, var på något sätt så vackert att jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har två krukor med just denna växt i mitt fönster. För varje växt presenteras även recept på både mat och läkning. Unnes berättar även om hur hon odlar de olika växterna, vilket är mycket trevlig läsning.

Precis som med The Secret Gardener känns det ibland som att Unnes försöker vara lite för rolig och lite för ung. Missförstå mig rätt – hon är rolig, men ibland känns det nästan lite krystat. Trots detta är det en rätt fantastisk bok hon har skrivit.

Rekommenderar jag denna bok? Ja, verkligen, om man är det minsta intresserad av läkeväxter. har du läst och gillat The Secret Gardener törs jag gissa att du kommer tycka om denna också. Återigen rekommenderar jag nog den främst till mig själv som än en gång förälskade mig i Unnes sätt att odla och leva. Jag får fortsätta drömma ett tag till.

Innan jag börjar skriva mig varm om Elin Unnes The Secret Gardener måste jag få visa er omslaget.

Har ni sett så vacker? Samtidigt som jag fick hem denna bok levererades även Unnes andra bok på samma tema, Herbariet. Utan att avslöja för mycket kan jag meddela att det omslaget är minst lika vackert!

Okej, men omslaget åsido – hur var innehållet? Att öppna pärmarna och dyka ner i innehållet var på vissa sätt som att falla ner i kaninhålet, precis som Alice. Jag slukade allt. Unnes tar med läsaren genom ett år i odling via hennes kolonilott och passar för varje månad på att beskriva vad som görs och vilka grödor som passar just den månaden. Mot slutet finns även en receptsamling.

Det jag gillade mest med The Secret Gardener var att jag så tydligt kände igen mig i Unnes och hennes sätt att skriva. Här har vi en ung tjej som brinner för matodling och medicinalväxter. Känns det igen? Ibland blir det dock lite för ungt för min smak, lite för mycket slang och uttryck som riskerar att kännas daterade om bara några år. Det blir lite för häftigt på sina ställen. Överlag balanserar Unnes dock upp det unga med något ordentligt – och det leder till en riktigt bra bok.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Framförallt kanske till mig själv, som efter att jag läst ut den skrev ett långt meddelande till sambon och öste lyriska hyllningar till det levnadssätt som Unnes beskriver. Jag vill också leva så! Och vem vet, en vacker dag kanske jag gör det.

När det kommer till litteratur är jag i stort sett allätare. Det finns dock vissa genrer som jag inte har tillräckligt mycket erfarenhet av för att riktigt kunna säga om jag gillar eller inte. En av dessa genrer är spionromanen. Nu har jag gjort ett försök att åtgärda detta.

Tinker Tailor Soldier Spy av John le Carré är en invecklad och i mitt tycke överbefolkad berättelse om jakten på en mullvad i det brittiska spionväsendet. Tråden nystas upp genom George Smileys efterforskningar, och just detta gillar jag. Jag gillar när historien nystas upp bit för bit och man som läsare anar vad som komma skall innan det står utskrivet på sidan. Det som gör att denna roman inte föll mig i smaken var just denna överbefolkning. Det kryllar av karaktärer i denna bok, och det hjälper föga att en stor del av dem dessutom är spioner och har ett par extra namn tillskrivna sin person. Jag försökte hålla koll på alla personer så intensivt att jag tappade bort själva handlingen ibland. Tempot var inte heller det högsta, vilket i och för sig är trevligt på sitt sätt.

Rekommenderar jag den här boken? Njae… Jag gör nog faktiskt inte det.

Finns det människor som hellre lämnar sitt ordnade liv och istället bosätter sig i sin bil utanför ett Ikea-varuhus? I Sara Kadefors Borta bäst är svaret ja. Sylvia vill det.

Jag älskade Sylvia. Hon är sådär lagom knasig och underlig – sådär så att det nästan skulle kunna vara på riktigt. Hon plockar upp en liftare och flyttar in hos en knarklangare. Bara en sån sak. Och så det där med Ikea. Där kan man få gratis kaffe innan de öppnar och passa på att sova på sängavdelningen.

Borta bäst var en riktigt trevlig läsupplevelse. Sara Kadefors har ett mycket trevligt språk som bara rinner längs med sidorna, och genom Sylvias ögon blir beskrivningarna av människor och miljöer ömsom galen och ömsom träffande. Rätt ofta blir det både och på en och samma gång. Under tiden Sylvia hankar sig fram utan vare sig pengar eller eget boende nystas hela historien upp – hur kommer det sig att en framgångsrik kvinna stjäl kvarlämnade, halvätna smörgåsar på Ikea?

Rekommenderar jag denna bok? Ja, det gör jag verkligen. Det är en perfekt bok att läsa i badet, kan jag meddela. Det var det jag gjorde, i alla fall.

En del böcker läser man för språket. En del för berättelsen. Anne Swärds Vera läste jag för båda delar.

Anonym, ensam och gravid flyr Sandrine undan kriget till Sverige. Där gifts hon in i en hemlighetsfull familj och måste förhålla sig till såväl deras underligheter som det nya landet och det nya språket. Genom boken berättas dels om hur Sandrine lär sig navigera i detta nya hav, och dels om vad som hände henne innan hon kom dit.

Genom läsningen fick jag följa med på ett virvlande språkäventyr av såväl mörker som ljus. Boken var nästan omöjlig att lägga ner, även om jag upplever språket som onödigt krångligt på sina ställen. Swärd skriver på vissa sätt som jag själv gör ibland; utan subjekt. Det är snyggt när det fungerar, och oftast gör det just det. Men när subjektslösa meningar och satser staplas på varandra blir det svårare för läsaren att hänga med i svängarna. Med det sagt är språket ändå underbart; beskrivningar, liknelser och gestaltningar är så oväntade att det sjunger om dem. Jag tyckte verkligen om den här boken.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Främst till den som vill läsa något där språket driver handlingen snarare än tvärtom, där tempot är lite lugnare utan att det blir långsamt.