Bokreafynd

Det är ingen hemlighet att jag älskar att läsa. Det är heller ingen hemlighet att jag älskar allt som har med trädgård och odling att göra. Av dessa två anledningar älskar jag trädgårds- och odlingsböcker. Jag har redan en rätt imponerande samling, om jag får säga det själv, men det finns alltid plats för några till.

Först trillade denna äntligen ner i brevlådan. Sara Bäckmos nya, signerad och allt. Tro mig, jag lät som en riktig fan girl när jag öppnade paketet.

Igår var vi förbi bokrean – det bästa med slutet av februari! Jag hade redan spanat lite på vad jag var på jakt efter, och jag gick inte tomhänt därifrån.

Hittade några böcker till som inte är trädgårdsrelaterade, men det är dessa som jag är mest sugen på. Trädgårdsböcker är i stort sett det enda jag vill läsa just nu.

Tänk om jag hade vetat hur besatt jag skulle bli av detta intresse – då hade jag börjat mycket tidigare!

På odlingsfronten händer det saker varje dag nu. Det dör saker och det ploppar upp nya saker och jag gör om saker som jag inte fått rätt från början. Uppdatering från plantrummet kommer, men inte ikväll. Ikväll ska jag bläddra i nya trädgårdsböcker istället!

Boktankar: Binas historia

Jag har verkligen inte slutat läsa böcker. Tvärtom, faktiskt, jag läser massor. Däremot var det ett tag sedan jag skrev om något jag läste. Binas historia måste dock skrivas om.

Innan jag börjar berätta om själva boken skulle jag vilja ta en sekund åt att titta på omslaget. Det är så vackert!

I Binas historia väver Maja Lunde ihop tre helt olika berättelser i helt olika tidsperioder. Det låter kanske krångligt och komplicerat, men språket och känslan i boken gör att det inte alls är svårt att koppla mellan huvudpersonerna, trots att alla tre spåren berättas i första person.

Ja, det handlar till viss del om bin. Men det handlar också om människan, om jorden och om de relationer vi har med våra närmaste. Det är spännande, det är hjärtskärande, det är fantastiskt.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, ja, ja och åter ja. Detta är nog ta mig attan den bästa bok jag läst hittills i år.

Brödbak och bokleverans

Vi börjar med det uppenbara.

Jag är tydligen urkass på att hålla mina köpstopp. Nåja, det är väl ändå en helt okej sak att vara dålig på. Det kunde vara värre.

Vidare: en historia. För ungefär ett och ett halvt år sedan, när jag var precis ny på jobbet och helt plötsligt skulle vara hemkunskapsvikarie ställdes jag inför något jag inte gjort sedan jag själv gick på högstadiet vad jag kunde minnas: baka med jäst. Okej, det här fixar jag, tänkte jag, tills den lärare som gav mig instruktioner för lektionen berättade att ”ja, och så demonstrerar du förstås”. Ursäkta va? Panik i bröstkorgen och hjärtat i halsgropen.

Jodå, jag gjorde det. Det blev en helt okej demonstration, och jag tror inte att eleverna ens märkte att jag var nervös och osäker. Gott bröd blev det också. Så gott att jag grämde mig länge över att jag inte fotat receptet. När jag sedan snubblade över en kvarglömd hemkunskapsbok i vårt arbetsrum i våras passade jag på att rätta till det. Nu ligger receptet i hyfsat tryggt förvar i min telefons kamerarulle.

Men det där med att baka bröd alltså… Det är något som skrämmer mig lite. Det låter så stort och hemskt och alldeles fasligt ouppnåeligt husligt. Mången gång har jag längtansfullt önskat att jag kunde baka bröd.

Häromdagen frågade jag sambon min om vi inte skulle baka något till vår helgutflykt till hans familj. Jag tänkte på kakor. Han föreslog bröd.

Tillåt mig att stolt få presentera mitt allra första egenbakade bröd. Nej, det är inte perfekt – det blev inte alls som på youtubevideon jag försökte följa – men det är bakat med väldigt mycket kärlek (och en del svordomar). Jag är så stolt!

Även det där demonstrationsbrödet från hemkunskapen bakades. I två former dessutom. Dels experimenterade jag med formen på bilden ovan, ett försök till en limpa, och dels gjorde jag små frallor som jag redan testat. Frallorna har vi provsmakat och de var toppengoda.

Tja, jag kanske inte skulle vara en så tokig hemkunskapsvikarie ändå.

Boktankar: Konsten att hålla sig flytande

Ibland behövs lite feel good i livet. Då är Konsten att hålla sig flytande av Libby Page bra att ha på lut.

Journalisten Kate känner sig vilse och ensam i storstaden. Hon plågas av såväl ångest som panikattacker och vet inte hur hon ska ta sig ur sin situation. Samtidigt kämpar Rosemary, en åttiosex år gammal dam, för att stadsdelens utomhusbad inte ska lägga ner. De båda kvinnornas vägar korsas när Kate får i uppdrag att skriva en artikel om nedläggningen av badet. Resten får ni läsa själva!

Mjo, jag gillade den här boken skapligt. På sina ställen tycker jag att den blir lite platt och tillträttalagd, men på andra ställen rörde den mig nästan till tårar. Det är alltså lite knepigt att beskriva mitt intryck och vad jag tycker om boken. Ibland blir det helt enkelt lite för mycket feel good för min smak. Jag är ändå glad att jag har läst den.

Rekommenderar jag den här boken? Mja, jag gör nog faktiskt det. Till rätt person och rätt tillfälle.

Boktankar: Herbariet

Det här är den andra boken jag läser av Elin Unnes. Det är också andra gången jag blir helt knäpp och knappt kan slita mig från sidorna. Även denna gång är omslaget underbart vackert. Nackdelen med det svarta omslaget är dock att det lätt blir fläckar från fingrarna…

Där Unnes första bok, The Secret Gardener, avhandlade odling mer i allmänhet handlar Herbariet om odlandet och användandet av läkeväxter. Helt i min smak alltså! Varje del av boken behandlar olika grupper av växter (ätliga växter, läkande och magiska växter, vilda växter och giftiga växter) och i varje del tecknas vackra och kärleksfulla porträtt av växterna. Avsnittet om läkevänderot, till exempel, var på något sätt så vackert att jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har två krukor med just denna växt i mitt fönster. För varje växt presenteras även recept på både mat och läkning. Unnes berättar även om hur hon odlar de olika växterna, vilket är mycket trevlig läsning.

Precis som med The Secret Gardener känns det ibland som att Unnes försöker vara lite för rolig och lite för ung. Missförstå mig rätt – hon är rolig, men ibland känns det nästan lite krystat. Trots detta är det en rätt fantastisk bok hon har skrivit.

Rekommenderar jag denna bok? Ja, verkligen, om man är det minsta intresserad av läkeväxter. har du läst och gillat The Secret Gardener törs jag gissa att du kommer tycka om denna också. Återigen rekommenderar jag nog den främst till mig själv som än en gång förälskade mig i Unnes sätt att odla och leva. Jag får fortsätta drömma ett tag till.

Uppe med tuppen

Jag skäms inte för att erkänna att jag är något av en sjusovare. Att kliva upp tidigt på morgonen är inte min grej. Vanligtvis släpar jag mig ur sängen bara en halvtimme innan jag måste vara vid busshållplatsen. Idag är ett undantag. Klockan är nu halv sex, och jag har redan varit vaken en timme.

Modiga plantor som tillbringat sin första natt utomhus!

Det var katten som väckte mig. Alvar tyckte att det var dags för mat, och han gav sig inte förrän han fick det. Attackmys och kattskrik är hans taktik. Och tyvärr funkar den. Jag försökte somna om, men det var lönlöst. Så kring fem-snåret klev jag upp, startade kaffebryggaren och tittade till plantorna utomhus. De ser ut att ha klarat sin första natt i frihet jättebra! Det är en fantastiskt fin morgon här i Linköping, sval, doftande och glittrande av dagg.

Rädislådan fixar morgongodis

I natt har jag drömt om rädisor. Exakt vad vet jag inte, men jag vet att det handlade om rädisor och att jag vaknade med ett sug efter att få äta en. Hur underbart är det inte då att kunna gå ut till backen där de trängs och dra upp ett par rädisor, skölja av jorden och äta direkt? Den här gången kommer jag kunna dela dem med min gubbe när han vaknar. Jag var bara tvungen att äta en på en gång! (Sorry babe)

Om någon har missat det så är jag helt besatt av läkeväxter just nu. Så när jag hittade dessa på nätet kunde jag inte låta bli dem. Jag måste verkligen göra i ordning i bokhyllan snart och få ordning bland växtböckerna… Igår blev jag klar med Herbariet av Elin Unnes, så några tankar kring den kommer nog snart.

Nu ska jag fortsätta med mitt kaffe och vänta på att gubben min vaknar. Då delar vi på de återstående rädisorna!

Boktankar: The Secret Gardener

Innan jag börjar skriva mig varm om Elin Unnes The Secret Gardener måste jag få visa er omslaget.

Har ni sett så vacker? Samtidigt som jag fick hem denna bok levererades även Unnes andra bok på samma tema, Herbariet. Utan att avslöja för mycket kan jag meddela att det omslaget är minst lika vackert!

Okej, men omslaget åsido – hur var innehållet? Att öppna pärmarna och dyka ner i innehållet var på vissa sätt som att falla ner i kaninhålet, precis som Alice. Jag slukade allt. Unnes tar med läsaren genom ett år i odling via hennes kolonilott och passar för varje månad på att beskriva vad som görs och vilka grödor som passar just den månaden. Mot slutet finns även en receptsamling.

Det jag gillade mest med The Secret Gardener var att jag så tydligt kände igen mig i Unnes och hennes sätt att skriva. Här har vi en ung tjej som brinner för matodling och medicinalväxter. Känns det igen? Ibland blir det dock lite för ungt för min smak, lite för mycket slang och uttryck som riskerar att kännas daterade om bara några år. Det blir lite för häftigt på sina ställen. Överlag balanserar Unnes dock upp det unga med något ordentligt – och det leder till en riktigt bra bok.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Framförallt kanske till mig själv, som efter att jag läst ut den skrev ett långt meddelande till sambon och öste lyriska hyllningar till det levnadssätt som Unnes beskriver. Jag vill också leva så! Och vem vet, en vacker dag kanske jag gör det.

Boktankar: Tinker Tailor Soldier Spy

När det kommer till litteratur är jag i stort sett allätare. Det finns dock vissa genrer som jag inte har tillräckligt mycket erfarenhet av för att riktigt kunna säga om jag gillar eller inte. En av dessa genrer är spionromanen. Nu har jag gjort ett försök att åtgärda detta.

Tinker Tailor Soldier Spy av John le Carré är en invecklad och i mitt tycke överbefolkad berättelse om jakten på en mullvad i det brittiska spionväsendet. Tråden nystas upp genom George Smileys efterforskningar, och just detta gillar jag. Jag gillar när historien nystas upp bit för bit och man som läsare anar vad som komma skall innan det står utskrivet på sidan. Det som gör att denna roman inte föll mig i smaken var just denna överbefolkning. Det kryllar av karaktärer i denna bok, och det hjälper föga att en stor del av dem dessutom är spioner och har ett par extra namn tillskrivna sin person. Jag försökte hålla koll på alla personer så intensivt att jag tappade bort själva handlingen ibland. Tempot var inte heller det högsta, vilket i och för sig är trevligt på sitt sätt.

Rekommenderar jag den här boken? Njae… Jag gör nog faktiskt inte det.

Boktankar: Borta bäst

Finns det människor som hellre lämnar sitt ordnade liv och istället bosätter sig i sin bil utanför ett Ikea-varuhus? I Sara Kadefors Borta bäst är svaret ja. Sylvia vill det.

Jag älskade Sylvia. Hon är sådär lagom knasig och underlig – sådär så att det nästan skulle kunna vara på riktigt. Hon plockar upp en liftare och flyttar in hos en knarklangare. Bara en sån sak. Och så det där med Ikea. Där kan man få gratis kaffe innan de öppnar och passa på att sova på sängavdelningen.

Borta bäst var en riktigt trevlig läsupplevelse. Sara Kadefors har ett mycket trevligt språk som bara rinner längs med sidorna, och genom Sylvias ögon blir beskrivningarna av människor och miljöer ömsom galen och ömsom träffande. Rätt ofta blir det både och på en och samma gång. Under tiden Sylvia hankar sig fram utan vare sig pengar eller eget boende nystas hela historien upp – hur kommer det sig att en framgångsrik kvinna stjäl kvarlämnade, halvätna smörgåsar på Ikea?

Rekommenderar jag denna bok? Ja, det gör jag verkligen. Det är en perfekt bok att läsa i badet, kan jag meddela. Det var det jag gjorde, i alla fall.

Boktankar: Vera

En del böcker läser man för språket. En del för berättelsen. Anne Swärds Vera läste jag för båda delar.

Boken är vacker även på utsidan!

Anonym, ensam och gravid flyr Sandrine undan kriget till Sverige. Där gifts hon in i en hemlighetsfull familj och måste förhålla sig till såväl deras underligheter som det nya landet och det nya språket. Genom boken berättas dels om hur Sandrine lär sig navigera i detta nya hav, och dels om vad som hände henne innan hon kom dit.

Genom läsningen fick jag följa med på ett virvlande språkäventyr av såväl mörker som ljus. Boken var nästan omöjlig att lägga ner, även om jag upplever språket som onödigt krångligt på sina ställen. Swärd skriver på vissa sätt som jag själv gör ibland; utan subjekt. Det är snyggt när det fungerar, och oftast gör det just det. Men när subjektslösa meningar och satser staplas på varandra blir det svårare för läsaren att hänga med i svängarna. Med det sagt är språket ändå underbart; beskrivningar, liknelser och gestaltningar är så oväntade att det sjunger om dem. Jag tyckte verkligen om den här boken.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Främst till den som vill läsa något där språket driver handlingen snarare än tvärtom, där tempot är lite lugnare utan att det blir långsamt.