Kategori: Böcker och läsning

Det här är andra gången jag läser den här boken.

Det är också andra gången jag gråter som en fontän över den.

I taket lyser stjärnorna, av Johanna Thydell, är berättelsen om Jenna och hennes cancersjuka mamma. Det är berättelsen om dottern som går i sjuan och brottas med tonårens pubertetsproblem medan mamma är sjuk och blir sämre. Det är berättelsen om en dotter som inte vill leva utan sin mamma.

Jag vet inte vad det är, men någonting i hur Thydell gestaltar karaktärer och situationer som får mig att känna så otroligt med dem. Det är det där något som får tårarna att rinna och sambon att sluta spela datorspel för att han måste kolla så att jag är okej. Och för detta något tycker jag att du ska läsa den här boken, om du inte redan gjort det.

Jag har halkat efter lite med läsningen. Kommit av mig eftersom den bok jag läste på jobbet var så trälig att jag inte ens ville skriva om den. Hemma ville jag bara läsa om odling. Det känns som att jag är på väg tillbaka lite nu. Just nu ligger jag en bok efter mitt tänka schema, så jag är på gång. Håller på att hitta tillbaka till läsglädjen igen. Det känns bra. Som vanligt, liksom.

Ibland läser man underbara böcker som drar in en i sin värld och som det är ren njutning att läsa. Jag kan inte säga att detta var en sådan bok.

Jag vill inte ens skriva något om den här boken, men jag gör det ändå. Det är en sorglig historia som utspelar sig mellan pärmarna – stackars Tom förlorar sin sambo och blir därmed lämnad ensam med deras för tidigt födda dotter. Genom romanen försöker Tom handskas med sorgen och samtidigt växa in i papparollen. Det låter bra när man läser på baksidan, men själva läsandet av den här boken var för mig en huvudvärk. I början imponerades jag av set jag läste, främst för att händelserna på diverse sjukhusavdelningar fick mig att nästan svimma. Inga dialogmarkeringar används, vilket jag först tyckte speglade Toms förvirring och maktlöshet på sjukhuset. I längden blir det dock väldigt svårt att hålla koll på vem som säger vad. Hoppandet i tiden gör det inte heller lättare att hänga med i svängarna.

Rekommenderar jag den här boken? Nej. Verkligen inte. Det bästa med den var faktiskt att den matchade min kaffekopp på jobbet.

För att ge en fingervisning om vad jag tyckte om den här boken vill jag säga såhär: jag började läsa den i måndags. Jag blev klar idag.

Mattias Edvardssons roman handlar om Zackarias Levin, som precis blivit av med sitt jobb som journalist. Som om inte det vore illa nog har han också blivit dumpad av flickvännen. Han beslutar sig därför för att flytta hem till sin mamma i Skåne ett tag. På något sätt måste Zackarias tjäna pengar. Han får idén att skriva en bok, och varför inte skriva om den mordgåta han och hans vänner drogs in i för tolv år sedan? Varför inte skriva om hur hans vän Adrian dömdes för mordet på en av Sveriges mest kända författare? Varför inte skriva om den oskyldige mördaren?

En sak jag gillade riktigt skarpt med denna roman är språket. Orden glider fram över sidorna och spiller iväg i formuleringar som överträffar varandra i såväl skönhet som träffsäkerhet. Romanen är uppbyggd på så sätt att vartannat kapitel behandlar Zackarias liv i nutiden då han kämpar med att skriva sin bok, medan vartannat kapitel är kapitel hämtade ur den bok Zackarias faktiskt skriver. Riktigt snyggt, anser jag. Det fungerar bra eftersom det hela tiden är tydligt vilken typ av kapitel som läses, men också eftersom språket är annorlunda. Språket växlar beroende på om Zackarias skriver eller om han upplever.

Under romanens gång nystas mordhistorien upp, lite i taget och precis i lagom stora bitar så att man som läsare har tid att försöka lista ut vad som faktiskt hände. Man hinner se ledtrådarna eftersom tempot är så väl avvägt. Jag gillar också karaktärerna, trots att jag ibland blev lite trött på just Zackarias. Jag har svårt att sätta fingret på varför han gick mig lite på nerverna, men stundom gjorde han verkligen det.

Så, vad tyckte jag om boken? Den överraskade mig. Jag trodde visserligen att den skulle vara bra, annars hade jag inte köpt den. Jag väntade mig dock inte att den skulle vara så bra som den faktiskt var! Rekommenderar jag den? Oja.

Igår kväll när jag parkerade i badkaret hade jag äntligen möjlighet att läsa färdig den bok jag påbörjat. Jag tänkte inte skriva någon recension, men vill ändå dela med mig av lite tankar kring boken.

Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga, skriven av David Jonstad, handlar om odlingens och jordbrukets utveckling från småskaligt, lokalt och hållbart till det enorma och industrialiserade. I sin förra bok redogjorde Jonstad för hur en samhällelig kollaps kan se ut. Kollaps: Livet vid 
civilisationens slut, som den boken heter, fick mig att börja fundera på det där med hållbarhet och självförsörjning – hur skulle jag och Anton klara oss om den där kollapsen faktiskt kom? I Jordad framhävs vikten av ett mer hållbart tänk kring produktion och konsumtion av såväl matvaror som andra produkter.

Att läsa antingen Jordad eller Kollaps (Jonstads första bok, Vår beskärda del, som behandlar lösningar på klimatkrisen har jag ännu inte läst) känns lite som att sitta på en föreläsning eller i ett samtal med Jonstad. Han berättar på ett lättfattligt med inte dumförklarande sätt om både historia, samtid och i viss mån framtid. Ibland drar han iväg och raljerar kanske aningen mycket, men på det stora hela gillar jag verkligen läsningen. Det är mycket trevliga böcker att läsa, även om ämnet kan tyckas tungt och dystopiskt. Jonstad lämnar dock aldrig läsaren utan en strimma av hopp. Det går att överleva även en samhällelig kollaps, om en sådan nu kommer.

Rekommenderar jag boken? Ja. Verkligen.