Om att jämföra sig med andra

Jag har ett problem. Det påverkar mig rätt mycket både på gott och ont, men mest på ont. Jag lägger alldeles för mycket tid och energi på att jämföra mig med andra.

Jag tror verkligen inte att jag är ensam om mitt problem. Det är därför jag skriver det här inlägget. Jag hoppas att det någon gång når den som behöver läsa det. Någon som behöver känna att hen inte är ensam och som behöver lite pepp till att försöka låta bli att jämföra sig. Om du är denna någon har jag lyckats.

Jämförelsesjukan, alltså. Jag har en teori om att den blivit mer utbredd i och med användandet av sociala medier. Det är helt plötsligt mycket lättare att dela med sig av hur fint och roligt man har det, hur snygg man är, hur god mat man äter och hur långt ens tomatplantor kommit. Vi kan ta tomaterna som exempel, för det är något jag gått och grubblat på i ett par dagar nu.

Innan jag get mig i kast med att beskriva exemplet med tomatplantorna vill jag ta till protokollet att jag inte alls tycker att det är något fel med att dela med sig av sina tomatplantors framgångar. Tvärtom! Självklart ska du visa upp dem om du är stolt! Jag är inte heller oskyldig till detta. Och – verkligen icke att förglömma – felet ligger inte alltid hos den som delar med sig.

Anledningen till att det blir fel och jämförelserna börjar, i varje fall enligt min erfarenhet, sitter i mitt eget huvud. Istället för att tänka att ”Oj, vilka fina tomatplantor han har, vad kul för honom!” tänker jag direkt att det är något fel på mina plantor som inte kommit lika långt. Jag drar genast slutsatsen att jag är världens sämsta tomatodlare och att det är lika bra att ge upp. Någonstans här börjar jag också fundera på varför jag i hela friden ska blogga om mina odlingsmödor – jag är ju världens sämsta odlare! Inte vill någon läsa om mig eller hur jag gör!

Förstår du hur jag menar? Jag missunnar såklart ingen att ha fina tomatplantor, men jag dömer mig själv så hårt för att jag inte har det.

Tro nu inte att jag försöker säga att vi ska lägga ner helt med sociala medier, jag använder dem ju själv (kanske lite mer än jag skulle vilja dock).

Det jag försöker säga är istället detta: jämför dig inte med andra! Det spelar ingen roll om någon har finare tomatplantor än du. Ditt värde sitter inte i hur fina dina tomatplantor är! Ditt värde sitter i dig som person, inte i vad du är bra eller dålig på, hur roligt eller tråkigt du har eller ens i vilken fantastiskt tråkig mat du äter.

Så hur står det till med mina tomatplantor då? Jo, tackar som frågar. De står planterade i sina jättekrukor precis framför ytterdörren och får bevattning automatiskt med solcell. Behöver fortfarande trimma in bevattningen lite, jag blir inte riktigt klok på hur mycket den vattnar.

Minns du att jag var så missnöjd med mina tomater för att de var så taniga och fula? Jag är inte missnöjd längre. De har tagit sig så fint utomhus! Det är blivande blomklasar på näst intill varje planta! Jag är så glad för det! Eftersom de inte ens blommat än är det ett bra tag kvar tills det blir några färdiga tomater, men vad gör det, egentligen?

Summa summarum – försök att inte jämföra dig med andra på ett negativt sätt. Ibland är det peppande att jämföra (”Kan hon så kan väl jag!”) men låt det inte gå ut över dig själv eller ditt välmående.

Och så fortsätter du dela bilder på ditt liv och dina förehavanden. Okej?

Skyffla skit och odla grönsaker

Tänk att det redan är tisdag. Helgen tillbringade vi hos min gubbes föräldrar är till ända. Det var jättetrevligt och mysigt, precis som vanligt alltså!

I bagaget hem fanns förutom härliga minnen en massa gödsel till vår trädgård. Sådan tur vi har att vi kan få hämta välbrunnen och hemmaproducerad gödsel sådär bara! Det var så himla roligt att gräva i gödselstacken och hitta den vackra, mörka mullen. Det kryllade av maskar!

Läkevänderoten som bor kvar i söder är på väg upp igen.

Någonstans mitt i gödselskyfflandet slog det mig att jag hade det väldigt, väldigt bra. Att det där med att gräva i gammal skit och planera odling är något jag mår bättre av än mycket annat. Det var då jag kläckte rubriken till dagens inlägg. Jag vände mig till min gubbe och sa just så: ”Skyffla skit och odla grönsaker, det vill jag göra med mitt liv.” Tänk, vad jag är lyckligt lottad som har fått hitta ett intresse som kan ta över mitt liv så till den grad som odlingen har gjort.

Nu när våren närmar sig längtar jag ännu mer efter att få djupdyka ner i odlingsintresset. I år känns det som att det blir mer ”på riktigt” eftersom jag har en helt egen trädgård att bygga. Det känns spännande att få utforma odlingsbäddar och skapa ett helt tänk kring hur vi ska odla för att få så mycket mat att skörda som det bara går. Det känns också lite överväldigande ibland. Lite svårt, lite som att jag inte kommer kunna få till det så bra som jag vill. När de tankarna kommer försöker jag putta dem åt sidan. Jag är faktiskt fortfarande ny på det här området. Jag måste ge mig själv lite mer tid att lära mig innan jag börjar kräva att jag ska nå vissa resultat!

Att våga försöka – igen

I fjol var min första odlingssäsong någonsin. Jag lärde mig massor, lyckades med en del och misslyckades med annat. Okra, till exempel, var en av de saker jag misslyckades med. Det vore nära till hands att tänka sig att jag därför inte skulle vara så sugen att försöka med just okra igen. Men inte då.

Idag har jag petat ner två frön vardera av de två okrasorter jag har frö till. Förra året fick de en sen start med sen sådd, så jag hoppas att min tidigare början kommer hjälpa dem att utvecklas bättre i år. Kanske lyckas jag i år. Kanske inte. Jag är redo för misslyckande, men hoppas förstås på att det går bra.

Det är rätt olikt mig att vara beredd på att misslyckas. Vanligtvis är jag livrädd för att något ska gå snett, så till den milda grad att jag oftast helst låter bli att försöka om jag inte vet att det kommer gå bra. När det gäller odlingen har jag dock märkt att jag är modigare. Odlingen ger mig så mycket positivt även om det inte blir något resultat att tala om i slutändan. Just med odling är det lättare för mig att se resan som en del av målet.

En sak jag lärde mig i fjol är att tomater är jättekul. Jag gick från att inte vilja ha några tomatplantor alls till att vilja ha massor. Av den anledningen har jag samlat på mig alldeles för många sorters tomatfröer nu. Ikväll ska jag försöka gå igenom dem och påbörja urvalet – vilka sorter ska jag testa i år och vilka ska jag spara? Det är svårt! I år ska jag testa att så i mjölkpaket igen, men utan att krångla med att vika ner kanterna. Vi får se hur det blir. Blir det dåligt får jag väl tänka om till nästa år. Svårare än så är det inte.

Här sitter jag och drömmer!

Vilken strålande vacker dag vi har i Linköping idag! Torsdagar är den dag i veckan jag slutar tidigare. Kan du gissa var jag befinner mig just nu?

Just det, i trädgården! Parkerad på en stolsdyna sitter jag med en kopp te och blickar ut över mina uppmärkta låtsasodlingsbäddar. Och drömmer.

Just nu känner jag mig riktigt nöjd med placeringen av de framtida bäddarna. Tanken är att bygga två av de större bäddarna nu på våren och sedan fortsätta bygga bäddar till hösten eller nästa vår. Vi får se lite. Vi har förhoppningsvis många år på oss att få ordning på trädgården.

Sol och blå himmel får mig att längta något så galet till våren. Våren på riktigt, alltså. Jag känner mig lätt och redo att sätta igång med allt vad trädgårdsbestyr heter. Samtidigt är det mysigt att drömma och längta. Allt måste ju inte komma på samma gång.

Idag sitter jag här, rätt upp och ner och drömmer stora trädgårdsdrömmar. Jag har egentligen en hel massa andra saker att göra, saker som kanske är lite mer brådskande än att hänga i trädgården. Men det här är också viktigt. Så jag sitter nog kvar en stund till. Det andra får vänta.

Mat och potatis

Idag funderar jag på mat . Just nu sitter jag till och med i köket och väntar på kokande grytor medan jag skriver denna inledning. Resultatet av mina köksäventyr får du se längre ner i inlägget.

Det är väl ingen hemlighet att jag drömmer om självförsörjning. Jag vill kunna odla större delen av vår konsumtion av grönsaker och baljväxter. Tro mig, jag vet att det inte är lätt. Jag vet mycket väl att det kommer förbli en dröm ett bra tag, kanske för alltid. Men jag vill verkligen försöka.

Tänk bara att kunna gå ut i trädgården och hämta ingredienser till en härlig höstmiddag? Eller att kunna öppna skafferiet mitt i smällkalla vintern och se rad efter rad med burkar och flaskor med egenproducerade varor. Torkade bönor, konserverade tomater…

Nåväl. Till ett självförsörjande tanthushåll är det långt. Tills dess nöjer jag mig med att försöka odla så mycket av vår mat jag bara kan och köpa resten. Jag försöker välja svenskt i så stor utsträckning som möjligt. Det är inte så himla tokigt det heller, även om det inte är direkt från min trädgård.

På tal om min trädgård – det är inte långt kvar till flytt nu. Längtar!

Nu ska jag äta. Pasta med broccolisås och svarta bönor. Fetaost på toppen. Provar ett helt nytt recept så vi får se. Det doftar fantastiskt i alla fall!

Längta eller njuta?

För ett par dagar sedan skrev jag ett hyfsat långt inlägg om saker jag längtar efter och ser fram emot. Efter att jag publicerat det har det legat och gnagt något i bakhuvudet på mig. Det handlar om det där med att längta till framtiden eller njuta av nuet. Måste man verkligen välja?

Jag längtar till en massa saker, som det förra inlägget på detta tema visade. Betyder det att jag inte njuter av nuet? Eller att jag är inkapabel att njuta av det som finns här och nu?

Nej, det betyder det inte. Och nej, man måste inte välja. Det är utan tvekan möjligt att göra både och. Jag gör det hela tiden. Jag tycker om att ha saker att längta till, men det betyder verkligen inte att jag inte uppskattar mitt nu. Klart jag gör det! Varför skulle jag inte? Jag har ett skitbra nu! Men jag har också sjukt roliga saker att se fram emot – så varför skulle jag inte få längta också?

Lilla Gul som jag fick av en fin kollega idag. Så går det när det finns fler på jobbet som odlar tomater!

Det går att göra både och. Det betyder inte att det inte går att bara göra det ena. Jag tror att det finns mängder av människor som – tyvärr – bara går och längtar efter något annat. Jag anar också att det finns ett gäng personer som bara njuter av nuet och inte alls tänker på framtiden. För mig är inget av det ett alternativ. Jag vill, och behöver, få göra båda. Så länge det fungerar för mig planerar jag att fortsätta med det.

Ikväll tänker jag njuta av en ledig kväll. Denna vecka har rusat förbi. Så mycket att göra och så lite tid att hinna göra det på. Så ikväll tänker jag vara ledig. Titta på odlingsvideos på Youtube, typ. Det blir inte många knop, men det blir bra ändå. För mitt nu är lika bra som allt det jag längtar efter. Bara på ett lite annat sätt.

Trevlig fredag!

Om att längta

Igår passade jag och sambon på att ge oss ut på promenad i det kyliga solljuset. Vi bor nära ett elljusspår, så dit begav vi oss. Det blev en hyfsad promenad ändå, någonstans mellan fem och sju kilometer tror jag vi landade på. För det mesta höll vi oss i skogen – supermysigt! Skogen runt femkilometersslingan är fantastiskt vacker tycker jag. Vi hittade dessutom en ny stig rätt in i skogen. Nu planeras det redan för skogspicknicks med fältfloran i högsta hugg!

Varje gång vi är ute och går pratar vi massor, om allt och ingenting. Just igår var det många tankar och ämnen som snurrade kring odlingen, förstås, och allt vad vi såg fram emot och längtade till. Allt fick marinera lite i bakhuvudet och idag har det bara bubblat i mig av inspiration och lust att dela med mig av en del av det som jag längtar efter när det gäller just odlingen.

Jag längtar också till Norrlandskustens pärla, om man får vara partisk och kalla sitt eget sommarställe så.

Att få se det växa

Detta händer i och för sig redan nu. Groddarna och plantbebisarna sträcker på sig mer för varje dag. Jag längtar efter att se plantorna växa och bli ännu större. Få se bladen, blommorna, första fruktämnet… Det ska bli så roligt att få följa med hela vägen från frö till planta och till sist skörd. Om vi nu kommer så långt. Det är också en del i det hela, att få se om det ens blir något.

Att få ta hand om

Jag längtar efter det där med att sköta om också. Avhärda. Knipsa bort dåliga blad. Tjuva tomatplantor och tukta djungelgurkor. Spraya bort bladlöss eller nypa larver och ägg. Stoppa ner fingret i jorden och kolla fuktighetsgrad. Vattna och gödsla. Allt sådant längtar jag också till, även om jag vet att det kommer bli en massa jobb.

Att få tillaga

Jag tycker om att laga mat. Bara tanken på att kunna laga till tomatsås på egna, hemodlade tomater gör mig alldeles lycklig i själen. Tänk, om det vill sig väl, och jag kan göra zucchinilasagne på nästan bara hemproducerade råvaror? Jag vågar inte hoppas på att nå dit redan i år, men kanske någon gång i framtiden…

Att få lagra

Tänk att en blaskig vinterdag få öppna skafferiet eller matkällarförrådet och se allt som vi förädlat och lagrat i små burkar. Vilken skatt!

Att få lära mig

Jag är helt och hållet grön (det där var med flit) på det här med odling. Jag kan egentligen ingenting. Ja, jag har läst på en massa – men detta är fortfarande en helt ny värld för mig. Det är lite läskigt att prova på nya saker och det där med learning by doing. Framförallt att veta att jag måste misslyckas för att lära mig. Jag tycker inte om att misslyckas. Därför behöver jag öva på det. Och konstigt nog ser jag fram emot det också.

Just nu längtar jag dock allra ivrigast efter att få se små tomatgroddar. De har ännu inte visat sig – inte så konstigt med tanke på att jag sådde dem i lördags. Jag tycker ändå att det är mysigt att ha något att längta efter och se fram emot. Det gör livet ännu lite härligare, tycker jag!