Växtkraft

Jag har precis lärt mig en mycket viktig sak: räkna aldrig bort en växt innan den dött.

Redan för någon vecka sedan flyttades både mungbönan och bondbönan ner på golvet från att ha stått i söderfönstret. Varför då? Jo, de växte sig alldeles för stora. Visst var de vackra, särskilt bondbönans blommor, men både jag och gubben min insåg att vi aldrig skulle kunna få med oss dem i bilen. Detta är lite av ett krav för oss, då vi kommer behöva ta med oss alla plantor över sommaren. Av denna anledning slutade vi också vattna dem, med tanken att de skulle vissna ner så vi kunde rycka upp resterna och använda krukorna till något annat. Planen var också att så nya bondbönor eftersom dessa växte så snabbt.

Mungbönan pollinerade jag inte ens, och bondbönan försökte jag pollinera en del blommor på. Det var dock lite svårt att veta om jag kom åt ordentligt eller inte. Igår berättade jag att mungbönan börjat producera något som jag tror är bönskidor. Idag råkade jag titta närmare på bondbönan.

Efter ännu en underökning visade sig tre till svällande bönskidor. Gissa vem som snabbt var framme med vattenkannan? Penseln åkte också fram, och nu har jag försökt pollinera resten av de blommor som inte hunnit torka ihop och vissna av vanskötsel. Bondbönan är för tillfället återbördad till sitt fönster och jag har fått mig en läxa. Snälla, snälla små växande bönor, trilla inte av nu!

Idag har de stora tomaterna fått stå ute precis hela dagen för första gången. Detsamma gäller för chili- och spetspaprikaplantorna. En av chilisarna har öppnat tre små vita blommor, vilka jag såklart varit och petat i. Jag hoppas att några pollinerande insekter hittar dit, men jag lämnar inget åt slumpen. Det är jag alldeles för nyfiken (och klåfingrig) för.