Jag har en sambo. Vi kan kalla honom Anton.
Jag har också under ungefär ett års tid haft blått hår. Varför? Tja, varför inte. En del brukar fråga om jag är vegan eller lesbisk för att jag har blått hår. Svaret på båda frågorna är nej, jag ville bara ha blått hår en dag och då skaffade jag det. Jag har älskat det, sambon har gillat det och mina elever har i varje fall inte hatat det.
Under det här året med blått hår har jag dock insett att det är väldigt mycket styr med att ha just blått hår. Det ska skötas på ett visst sätt, det färgar av sig på allt, det slits av blekning och utväxten blir väldigt tydlig i mitt fall då jag är någon slags musfärgad i grunden. Därför har jag under ett par veckor funderat på vad jag skulle göra åt det. Fortsätta vara blå, prova en annan knasfärg eller återgå till den mörkbruna jag färgade till innan jag valde att bli blåndin/bluenette?
Igår när jag vaknade hade jag bestämt mig.
Ikväll låste jag in mig i badrummet och sa till Anton att jag skulle ta ett bad. Det gjorde jag visserligen också, men inte förrän jag kletat håret fullt med hårfärg. Det blev mörkbrunt. Eller ja, det skulle bli mörkbrunt. Det krävdes två omgångar färg. Rötterna blev mörkbruna. Resten blev någon slags blandning av brunt, svart och blått. Inte så tokigt som det låter!
Döm om Antons förvåning när jag till slut lät honom upptäcka det.
Han hälsar att han mår bra. Han kommer behöva en omställningsperiod, men han kommer överleva.
Förlåt, hjärtat. Nästa gång ska jag förvarna dig.
Tantfrö 